Wonderwoman

Jag känner mig glad.
Redo att som fågeln, lyfta och bäras av vinden på jakt efter horisonten, platsen där himmel och land möts. Jag befinner mig i en rymd, ett liv där glädje och smärta varvas på lager efter lager; där det är lätt att känna sig som en meningslös ensam prick i kosmos. Där man alldeles för ofta undrar om man räcker till och önskar bli sedd.
Men då kan jag känna hur Gud sträcker ut sin hand efter just mig. Där, någonstans mellan den blå himlen och den grå marken möts vi.
Och det är då jag känner att jag lever.