Wonderwoman

Efter en helt ok jobbardag skulle jag åka iväg till en skönhetssalong där jag bestämt tid. Det hade kunnat bli en enkel smärtfri resa. Trodde jag.
Först kom jag iväg lite sent från jobbet och missa en buss. Nästa buss jag gick på, fick åka extra sakta pga snöovädret. Jag kom på den ljusa idéen att inte byta till spårvagn i Brunnsparken som jag bruka, utan ta denna buss ända till Hjalmar Brantingplatsen. Not so bright. Bussen envisades med att vilja stanna på Centralen där sedan mängder av folk gick på i sakta mak, medan jag bet på naglarna i ren förtvivlan. Redan då var jag försenad. Beklagade mig för en förstående medpassagerare och stirrade illvilligt på resten av folket runtomkring. Ringde för att anmäla min försening och då tog batterierna på mobilen slut.

Väl framme på Hjalmar Brantingplatsen, trodde jag att jag hade en smula tur när en buss kom nästan på en gång. Gick in och väntade. Och väntade. Det visade sig att den avbytande chauffören inte dykt upp.
Gick ur bussen. Väntade på nästa buss. När den anlände skulle massor av människor åka med den. Trycktes in till nånstans mitt i bussen. En stackars kvinna fick inte inte komma in för hon fick inte plats. Hon stod utanför och bankade på dörren. Det tog en evighet innan bussen kunde avgå.
Framme!
När jag skulle hemåt fungerade inte mitt lokalsinne och jag fick gå omkring ett bra tag innan jag hittade rätt busshållplats. Fick sätta mig bredvid en skum tant som hela tiden pratade för sig själv.
Sprang gatlopp för att hinna med rätt spårvagn och väl påstigen, klamrade jag mig utmattat fast vid den blå biljettautomaten. Vandrade hem med snö på axlarna. Hej hå.

Nu ser jag fram mot kvällen =)

Morgonen var en tragedi. Plötsligt insåg jag att jag skulle kunna sova i evighet. Att stiga upp blev en svår skiljsmässa från sängen, som fick ta vårdnaden om kudden och täcket. Får bara träffa dom på nätterna. Bittert.

Idag blev en bättre dag än vad jag trott. Kände mig så pigg på jobbet och hann med allt jag tänkte göra. Måndag är annars ofta just den dagen då det är snökaos, något kort som inte fungerar eller så är bussen försenad så man får stå och vänta i evigheter tills man nästan fryst rumpan av sig. Allt detta är helt naturligt ackompanjemang till de första timmarna på den nya veckan, som om Livet skrivit en helt egen banderoll med ett hånskattande "Välkommen till resten av skiten".
Men idag var helt ok, trots att jag ägnade nästan hela eftermiddagen åt att krypa under skrivbord, letandes damtussar. Trevligt.

Vill ge en känga till OS som inte nöjde sig med att fixa så jag missa Melodifestivalen i helgen. (Melodifestivalen började en timme tidigare än vad som var brukligt och därför satte jag & min kompis inte på teven förräns typ allt var zu Ende.) Idag blev underbara serier som The 70s show inställda pga OS-guldfirande. Hmmm... Det var inte riktigt samma sak att äta köttgryta med touch av apelsin, och jasminris, till The Nanny och Simpsons.

Just nu
Pryl jag önskar jag hade: Skrivare till datorn
Person jag verkligen inte saknar: Jultomten
Bäst i test: Solen

Söndag kväll.

Känns inge vidare, när den nya arbetsveckan är så nära inpå.

Men jag är omsluten av kärlek, för Gud tänker på mig. Även nu vet jag att jag är stark nog att möta morgondagen, även om det  känns blä. På nåt mysko sätt så är Guds nåd mig nog.

Jag känner mig glad.
Redo att som fågeln, lyfta och bäras av vinden på jakt efter horisonten, platsen där himmel och land möts. Jag befinner mig i en rymd, ett liv där glädje och smärta varvas på lager efter lager; där det är lätt att känna sig som en meningslös ensam prick i kosmos. Där man alldeles för ofta undrar om man räcker till och önskar bli sedd.
Men då kan jag känna hur Gud sträcker ut sin hand efter just mig. Där, någonstans mellan den blå himlen och den grå marken möts vi.
Och det är då jag känner att jag lever.

Det är fredag.

Solen sken.

Jag har slutat jobbet för veckan.

När jag gick nerför backen från jobbet såg jag i asfalten lekande skuggor från flaggorna och det kändes så gott inom mig. Det kan inte bli skuggor utan ljus, och varma mjuka strålar från denna underbara energikälla som heter solen, letade sig in i mitt inre. Vinden, som hela vintern blåst alldeles för kallt, blev plötsligt min vän och sa: "Ska vi ge oss ut på äventyr, du och jag?"

Jag tror det kommer bli en fantastisk vår.

Idag har varit en ganska trevlig dag. Överträffa nästan mig själv på jobbet och sedan på väg hem njöt jag av att solen inte ens börjat gå ner än. Jag är fortfarande glad över att jag fått tillbaks energin.
Och jättesnart är det helg! (Om jag inte vart så trött hade jag svingat en hatt i rena glädjen. Har jag en hatt på mig nu? kanske ni undrar. Nej nej, men ha lite fantasi, människor! Man kan ju låtsas...)

Trodde jag hade tvätt-tid idag och travade ner i källaren bara för att upptäcka att tiden var imorgon. Vad är det med tvätt-tider egentligen?? Jag brukar ha koll på det mesta i mitt liv, men när det gäller tvätt-tider slår det slint... Nåja denna gång upptäckte jag det en dag före iallafall. Framsteg?!

Jag är så hemskt trött så istället för att utveckla detaljerna om den ypperliga köttfärssåsen jag laga nyss, så ska jag hoppa in i duschen och sen dra täcket ända upp till hakan.

Idag skingrades molnen. Äntligen började jag få tillbaka min vanliga energi och jag känner mig så lättad. Det kändes bra att kunna ranta runt i min vanliga takt. Det är sånna här smågrejer i livet som är så dyrbara, som små mirakel. Varje dag är egentligen full av sånna men det är inte alltid vi ser dom eller kommer ihåg dom särskilt länge.

Dagens betraktelse: Tänk så oerhört mycket (tråkiga) saker som måste fixas varje dag för att vår värld ska gå runt.

Jag är inte klok. Går runt och är så trött hela tiden. Orkar knappt jobba. Hoppas jag får lite energi snart...

Blev överfallen av min mopp idag. Den dunsade till golvet och smacka mig i huvet (No harm done by the way, jag är van vid uppkäftiga städredskap). Blev sur på den. Hämnades genom att låtsas glömma den i städskrubben.

Just nu är min absoluta favo-hobby och mål att göra ingenting. Eventuellt ackompanjerad av TV eller dator, men allra helst bara sitta där i soffan, stirra rakt ut i tomma intet och.. ja just det, göra ingenting! Visst låter det skönt. Bort med alla idéer och hobbys, aktiviteter och dylikt. Jag sitter där och låter mina tråkiga tankar frodas.

Det låter inte klokt.

Det är inte klokt.

Men måste allt va så klokt då?

Jag trivs bra med att tillåta min briljanta intelligens och bondförnuft poppa fram nån gång ibland, då märks det mycket tydligare.

Är jag alltid lika svamlig när jag känner mig såhär mätt?

Äh va det här va jobbigt, jag måste genast övergå till att göra ingenting.

Det har varit en seg trött dag. Särskilt mot slutet av dagen kände jag mig irriterad på det mesta och tyckte naturligtvis synd om mig själv. Och småsur..
..på alla sladdar som ligger och dräller bakom/under skrivborden och tvingar mig krypa på alla fyra för att få bort alla dammtussar under dom.
..på alla människor framför mig, som går alldeles för långsamt.
..på den där mannen som såg ut som en knarkare och som försökte viska något till mig, innan jag steg av spårvagnen. (Undra vad han sa? Lika bra att inte veta kanske)
..på att ingen av de första två små livsbutikerna vid min gata, hade en så elementär vara såsom jordnötsringar.

Stackars stackars mig, en trött städerska i sina bästa år.

En sån här arbetsdag kan bara sluta på ett sätt. Jag frossar i goda saker framför teven. Idag var det jordnötsringar och lite lösgodis. Inte helt dumt.

Jag undrar om jag ska försöka ta mig i kragen och göra nåt allmännyttigt nu.

Neee.

Idag hände något ovanligt på frukostrasten på jobbet. En av mina arbetskollegor bröt ihop och berättade att en släkting till henne är döende i cancer. Jag kände en så stark empati inom mig att jag gav henne en kram. Alla satt som fastfrusna, liksom tagna på sängen av ett så ovanligt beteende i en värld där alla har eller borde ha, skinn på näsan och där alltför snällt beteende definieras som onödigt daltande. Trots att jag kände mig frustrerad att jag inte kunde göra/säga något som hjälpte henne mer, så kände jag mig samtidigt ändå nöjd att ha fått gjort något iallafall. Det är inte så lätt att veta vad som är bäst att göra, när det handlar om tuffa saker som sorg eller död.
Konstigt att ett sånt beteende, att ge nån en kram/ lite extra omsorg, ska vara en så ovanlig företeelse på jobbet? Jag är säkert lite ego ibland, men dom gångerna då jag känner Guds kärlek inom mig och får vara lite av Hans utsträckta hand gentemot andra, känns väldigt bra. Mer äkta kärlek på jobbet!

Söndagskväll.

Vi vet alla hur det är. Den gyllene helgen är slut, trots att den verkade så lång i fredags. Det är svårt att undvika den där söndagsdeppen helt och hållet. Så det känns lite motigt, fast ändå ok.
Var tvungen att handtvätta lite kläder för jag har ÄNNU EN GÅNG glömt bort tvätt-tiden, eller rättare sagt, bokat en tid på en lördag, sedan stenhårt trott att att det var söndag det var. Ända tills jag står där förväntansfull med tvättkorgen utanför tvättstugedörren, ett dygn försenad. (Ha! Organiserad? Hmm)

Min söndag är alltid indelad i två delar. Del ett är tiden innan mötet, som börjar kl 16. Då är det fortfarande en del av helgen kvar och det är ljust ute. Efter mötet börjar del två. Då är det mörkt ute, helgen är slut och vardagstristessen möter mig likt en trogen hund så fort jag kommit utanför kyrkporten.

Slut på sovmorron. Ack ack! Slut på massor av tid att spendera hur jag vill. Ack och ve!
Sådär ja. Alltid skönt att klaga av sig litegrann. Nu ska jag konstatera att livet inte är slut, det har knappt börjat, gnaga på ett päron och klä på mig lite pliktkänsla, tillräckligt mycket för att gå och diska.

Idag har jag vart hemskt trött, men nu börjar mina livsandar återvända, sakta men säkert. Är så tacksam för vad Gud har gjort för mig nu på förmiddan. Först skulle jag zippa upp och öppna ett gammalt filmprojekt som det inte gått att öppna förut pga nåt mystiskt fel. Men idag vädjade jag till Gud och då gick det helt plötsligt!

Och inte nog med det.. när min mage började tala om för mig att det va lunchtid och jag bara kände mig så utmattad att jag inte orkade handla mat ,så råkade jag hitta ett stycke kycklingfilébitar i indisk sås i kylskåpet, trots att jag va övertygad om att det inte fanns något lunch-aktigt där alls. Vem gör så om inte Gud!

När jag satt där vid köksbordet och åt, belåten över idéen att balansera den kryddiga såsen med lite sött äppelmos, så kunde jag inte va nåt annat än tacksam till Gud. Inte för att jag försökte vara nåt annat, men om jag hade försökt vet jag att det inte hade gått så bra. =)

Nu har jag hört på en av DJ Tiestos låtar, som alltid får mig att drömma om gamla vackra sagor där det finns en stad av hustak sovandes under nattens himmel, fjärran skogar befolkade av gamla elefanter och flygande mattor som tar dig på en resa till månen. Vad jag önskar att man kunde koppla en sladd till min hjärna och sedan kunde det ploppa ut en musikvideo ur andra änden. Tyvärr är verkligheten lite mer komplicerad än så : /

Till sist: tummen upp för faktumet att Peppe äntligen lämnat Let´s Dance. Nästa veckas program blir en rysare av sällan skådat slag.

Så... då var det bredbandet och jag igen.
Har gått ganska lång tid sen jag skrev här sist.
Och om det var förvånande att jag plötsligt fann mig sommarjobbandes i hemtjänsten i somras, så är läget om möjligt ännu mer överraskande nu... för nu jobbar jag som städare på heltid. Äum det här var INTE planerat! Vart har all 3D tagit vägen kan man fråga? Livet tar sånna lustiga vändningar.
Det lustigaste, eller kanske det värsta av allt, är att det faktiskt kan va kul att städa ibland. Naturligtvis inte tillräckligt kul för att jag ska sluta söka andra jobb. Men ändå... Jag kan ge mig på att när jag väl fått det där underbara glamourösa jobbet där jag kan lägga upp fötterna på skrivbordet, ha på mig mina egna snygga kläder och inte behöva svettas under arbetstid, kommer jag att tänka på mina toaletter på mina två våningar som städas av någon annan. Kommer hon/han komma ihåg att fylla på tvålen? Gnugga bort de små gula fläckarna på undersidan av tvättstället? I don´t think so! Och så kommer jag att längta efter att få göra det själv, även om jag aldrig skulle erkänna det. Ack ack.
Idag är det underbar fredag och jag ska snart se på "Let´s dance", den bästa programsatsningen som levererats på länge. Man kan inte vara annat än nöjd. Särskilt inte när jag snart ska gå till butiken tvärsövergatan för att fylla på gottisförrådet en aning. Känner mig utmärkt nöjd med att vara ensam just nu för jag är helt emotionellt slut efter en intensiv vecka. Imorgon ska jag bara ta det lugnt och sedan på kvällen....melodifestivaaaaalen.... ........