Wonderwoman

Idag var jag och handlade på stan. Vissa dagar är det bara så; jag var så shoppingsugen! Kände mig glad, säker och bara längtade efter att få ta hem nåra nya trevliga saker. Inte nåt stort/dyrt, bara sånt som gör en lite glad. Och det lyckades jag med! Köpte några roliga hårspännen, kom förvånad över en parfym (en gammal favo jag trodde de slutat sälja), ett ljus som ser ut som en citron (och luktar så åxå) och så två ögonskuggor i rosa och grönt.
Men jag misslyckades totalt med det viktigaste syftet, köpa en ny väska. Det är jättesvårt! Hittade några som var ok, men ingen som fick hjärtat att tingla till. Det är så tråkiga färger ute i affärerna! Det finns nästan bara svart, brunt och vitt. Och kanske en och annan färg. Tänk om jag vill ha en orange väska? Eller himmelsblå? (Suck) Hur gör jag då? Färgar en själv? Färgutbudet är skrämmande magert, en skam för vårt moderna samhälle.

Det gäller inte bara väskor utan jag märkte det även när jag kollade på hårspännen. De enda som fångade mitt intresse var dom på barnavdelningen. Där finns det starka färger och fantasifulla former. Hihi, när jag skulle betala frågade kassörskan om hon skulle slå in dom. Nej, sa jag förvånat. Hon tog väl för givet att jag köpte dom till nån barnbekant.

Nu håller jag på att göra mat, röjer upp i min lya samtidigt som jag funderar på att testa nya ögonskuggorna.

Den skönaste gesten på hela veckan! Att trycka på knappen som gör att klockradion är tyst på morgonen.

Gick förbi en del härliga hus förut. Började genast fantisera om hur jag räddar en dam från att köras över av en bil. Sedan visar det sig förstås att hon är ganska rik och sitter på en del härliga takvåningar. Och som ett bevis på sin tacksamhet skänker hon en sån till mig.
En lägenhet, lite större än den jag har nu. Med en takterass och en vidunderlig utsikt över vattnet, fräsch och modern förstås. Åhhh suck.. Nog för att jag är hyfsat nöjd med den jag har nu. Men.. drömma får jag ju göra.

Idag har jag inte gjort mycket. Härligt kravlöst. Ungefär såhär blev det

8.30: Vakna, ligga och tänka
10.00 Gå upp, ta en lång dusch
10.30 Lägga mig igen
11.00 Dra undan gardinerna, upptäcka att solen lyser! Äta en halv pizza som frukost och se på video
12.00 Ta på mig varmare kläder och gå ut på härlig promenad, ivrig att fånga dagens ljus
13.00 Hemma igen, sätta igång datorn, slösurfa lite
13.20 Sitta och rita upp min drömlgh, lägga mig på soffan, råka somna, ligga och lyssna på bra eurotechno hur länge som helst
16.00 Piggna till, göra iordning mig
16.35 Åka till en kompis

Äntligen är den här på riktigt! Snön!
Det är som om den neutraliserar den mörka mulna kvällen och nu här hemma får jag en skön känsla av att vara inbäddad i något mjukt när jag tittar ut och ser snön.
I morse blev jag så glad över den att jag använde ordet "härligt" tre gånger under ca 30 sek. Då är man glad.  Eller har dåligt ordförråd.
Gick en promenad på lunchen, men var för tjurig för att  kunna njuta av det ovanligt säsongsenliga vädret. Allt kändes slitsamt och svårt på jobbet.

Men nu har det vänt igen och jag är åter glad. Hann konstigt nog med det jag behövde göra på jobbet. Hittade sedan min favomusli i affären! Denna långa period utan den (ca 10 dagar) fick mig att inse hur bräcklig tillvaron är. När som helst kanske just den där matvaran som man så innerligt behöver och inte kan leva utan, slutar säljas. Kanske ska börja bunkra upp med lite saker, utifall att? För säkerhets skull tog jag iallafall två muslipaket. (Orkade inte bära mer.)
Nu har jag precis avnjutit den tillsammans med en baguett med vitlökssmör. Mmm.
Fick ett kort idag från min gulliga farmor. Alltid roligt då ett brev/kort ligger och väntar.

Ska snart iväg och simma. Om jag orkar släpa min trötta kropp dit vill säga.. Det är ju flera minuters promenad. Sedan kanske jag avslutar kvällen med att läsa några rader från romarbrevet i Bibeln. Härlig bok. Känns helt rätt att läsa den just nu.

Så.... snöfall, musli, jobbframgång i sista minuten, kort från farmor och romarbrevsläsning... det är ju nästan för bra för att vara sant.

Idag var det en på jobbet som sa några fina vänliga ord om mig.
Tänk så några ord kan göra skillnad.

Mina ögon tåras litegranna. Men det beror på den sketna löken som jag precis hackat i köket.

Det finns en tid för allt. Det som Predikaren i Bibeln talar om stämmer verkligen. (Pred kap 3)
Min husgruppsledare läste det förra veckan. Men jag har tänkt på det innan också.

Det finns en tid för att bygga upp det som förstördes.
Tid att återta det som förlorades.
Det finns tid att leva ensam.
Det finns tid att älska.
Det finns tid att frodas i saker, glitter och myller
Det finns tid att njuta av det allra enklaste
Det finns tid att vänta och längta
Det finns tid att få gåvor
Det finns tid att kämpa för ett mål, långt därborta
Det finns tid då målet är nära och uppnått

Om det kommer tid för att gråta
Komnmer också tid för att skratta

Alla lever vi i olika tider i våra liv
Allt har sina skuggor och glädjerus och inget är mindre värt.
Tider av svårigheter har också sina gyllene stunder
Och önskningarnas infriande kan leda till nya problem

Vi får aldrig ta för givet att vi vet allt om vår omgivning
Eller att vi själva kan se allt

Hur ska jag nånsin förklara
hur det känns
Att du fångar mig om jag faller
Hur kan jag beskriva
det band som finns mellan oss
Du gav mig allt, du tvekade inte

Du säger att jag är din ädelsten
och inget kan byta ut mig
Se hur stjärnorna strålar ut din glans
Du, kungen kommer närmre
Jag är din

Tack Gud

Ni som har följt Ally MacBeal vet att hon hade en theme-song. När hon var deppad och behövde bli peppad, kunde hon framkalla den inom sig för att bli gladare igen.

Jag har något liknande. Det finns en låt som Paul van Dyke gjort, Face to face. På något sätt har den letat sig långt in och har kommit att symbolisera min relation med Gud på något sätt. Den får mig att känna harmoni och kreativitet, och visar mig en liten glimt av hur mitt hjärta kan vara nära Honom. Det är jag och Gud liksom. Gud och jag.

Det har hänt att jag någon gång dragit för gardinerna så ingen kan se mig och sedan har jag dansat lite till just den låten. (Försök nu inte låtsas som om du själv aldrig gjort så. Jag vet att du har dansat framför spegeln i badrummet!) Då har jag försökt att inte bry mig om hur jag ser ut utan bara tillbett Gud. Men det är ruskigt svårt att släppa alla tankar om hur jag borde vara. För när man går ut och dansar bland folk så finns alltid den medvetenheten där, hur avslappnad man än är: "Hur ser jag ut?" " Vad tycker de andra om mig?"
Även om man inte tänker på det så finns det alltid där. Och det är ju bra till viss del, men ibland borde jag inte bry mig så mycket om vad andra tycker om mig. Varför ska det vara så viktigt?
Det är just sådant jag känner av när jag försöker vara ensam med Gud. Trots att inte någon ser, är det ändå svårt att släppa känslan av att "allt måste se bra ut".  Det kanske inte är så konstigt med tanke på den värld vi lever i.

Med Gud är det annorlunda.
Han ser igenom alla lager och rakt in i min vilja och längtan.

Något i livet jag kan gilla är hur man utvecklas och förändras hela tiden. Som tex min musiksmak som breddas för varje år som går. Jag glömmer aldrig när jag insåg att jag till och med kunde gilla hårdrock (jaja jag vet att riktiga hårdrockare knappast skulle räkna in Linkin Park i den nämnda kategorin, men nu är ju det här min blogg så då säger jag vad jag vill!). Denna insikt var lite omskakande för identiteten; vem är jag om jag till och med gillar sån musik? Hehe, tänk att det bor en rockbrud även i mig.

Och så fortsätter det. Nu har jag börjat bli lite mer intresserad av samhällsdebatter/politik. Och jag förundras över mig själv, hur jag numera kan läsa artikel efter artikel om sossarnas val av partiledare, något som skulle gått mig totalt förbi förut.
Hmm... härnäst kommer jag väl börja titta på nyheterna på tv hähä.

Aftonbladet varnar för snökaos under helgen och begrepp som "två decimeter nysnö" gör mig otroligt glad. Förut brukade vintern hamna längst ner i prioritering av årstiderna just på grund av allt för mycket snö och kyla, men denna gång längtar jag som en galning efter snön. (Detta får mig att snabbt filtrera bort andra betydligt mer negativa begrepp i artiklen som "trafikkaos" och "orkanvindar" med mera- ah de överdriver säkert!)

Frågan är... vågar man hoppas...? Kommer jag verkligen få se snöflingor singla ner från himlen månntro? Kanske till och med ligga kvar på marken... nån timme eller två iaf..?

Satt med gänget på jobbet en rast igår och vi började prata om äckliga saker, typ nån som har upptäckt larver i en clementin och vad gelatin egentligen består av.
Det här är verkligen ett tema som kan liva upp den segaste konversation. Plötsligt liksom lyser alla upp och börjar nästan prata i munnen på varandra och kan knappt vänta med att berätta om allt motbjudande man hört. Konstigt så det kan vara.
Det är som nån slags hatkärlek. Man genomfors av rysningar och skäller på varandra hur den eller den personen kan berätta nåt så vedervärdigt. Samtidigt som man vill höra mer. Alla hojtar hela tiden "Sluta! Jag vill inte veta!" Men ingen menar riktigt allvar med det.

Fast jag vet inte riktigt om jag så ofta tillhör dom som vill höra mer. Jag vill allra helst hålla för öronen. Det skönaste är att inte veta om sånt där. Jag vill kunna fortsätta äta korv och frossa i godis. Ibland är det lika bra att inte veta vart saker kommer ifrån. Sålänge det inte är något ohälsosamt förstås.

Kan lyckan vara att inte veta för mycket ibland?

Jag undrar en sak. Vad gör man när en matvara man gillar plötsligt inte finns i butikerna? Eller när man iallafall börjar ana något lurt. Frågan är om matbutiker, leverantörer och tillverkare och hela patrasket får göra precis som dom vill?
Om F-musli Tropical skulle försvinna helt, måste jag starta namninsamlingar och sånt då?
Kommer det sluta med att jag förföljer politiker och skriver artiklar om civilkurage i dagens matsamhälle?

Låter jobbigt.

Nu när premiären av Let´s dance har varit måste jag naturligtvis ge min recension av paren:

Tobbe och Annika: Mycket lovande. Tobbe var pojkaktigt charmig.
Ebba och Jonathan: Ebba var söt och det var en fin vals.
Harald och Maria: De var bra igår, men risken finns att de blir lite tråkiga i längden?
Lasse och Ann: Ja Lasse är en av de starkaste aspianterna till att axla Peppes mantel i år. Tyvärr är risken lika stor att han hänger med som en igel lika länge som Peppe, pga att han är ganska folkkär. Suck! Noterade åxå hur gammal han börjat bli sedan Kurt Ohlson-tiden.
Erica och Daniel: Erica är verkligen lovande. Ser fram emot fler framträdanden.
Yvonne och Tobias: Yvonne valsade på fint!
Malou och björn: Malou var söt som en liten docka!
Anna och Tobias: Cha cha cha med edge. Finalaspiranter här.
Patrik och Carin: Den där Patrik verkar riktigt rolig att umgås med! Färgstarkt par som kanske inte är bäst men som jag hoppas hänger med länge till.
Birgitte och Johan: Birgitte är den kvinnliga motsvarigheten till Peppe. Jag gillade inte hennes framträdanden alls! Ingen känsla, inte minsta höftsväng trots att det var cha cha cha. Bara världens bredaste leende, vad som än hände. Snälla, åk ur så fort du kan!
Mårten och Helena: Mårten var snygg. Och duktig. Trevligt. Det enda jag inte gillade var att han slängde av sin coola hatt så fort.
Martin och Cecilia: Martin var sådär, mycket likt Paulo Roberto förra säsongen.

Övrigt: David Hellenius är underbart rolig med sina små oskyldiga kommentarer hela tiden.

Jag stod på ett berg förut. Himlen var blå och jag vände ansiktet mot solen, som för en gångs skull strålade härligt.
Det är så lätt att livet består av så mycket måsten. Jag måste hålla intensiv kontakt med alla mina vänner och bekanta, jag måste träna ofta, jag måste bli bättre på jobbet, jag måste hinna med alla projekt på fritiden, jag måste hinna med just den här bussen, jag måste städa oftare.....

Men egentligen.. i en del stunder av klarhet ser jag allt tydligare vad som är viktigt. Gud är solen som jag vänder mig mot. Det är det viktiga.

Det vi behöver är att sluta hålla fast oss krampaktigt och istället våga släppa allt. För solen lockar och strålar. Den pockar på vår uppmärksamhet. Det är modigt och förnuftigt att istället låta sig lyftas upp och dras närmare skenet och närheten av Honom. Varje steg närmare är ännu ljuvligare. Och det finns inget slut.

Men det allra bästa är när jag inser att det är Han som håller mig svävande och på väg. Det är inte jag.

Jag hade samlat på mig en del plagg jag skulle prova och går in i provrummet. Min första tanke är att jag råkat gå in i en provhytt för barn, så lågt som skynket hängde. Det kändes som om vem som helst kunde se in. Nåja det var bara att ta tjuren vid hornen. Det var ju ändå mest bara tjejer här.
Blyg eller inte, jag knäade iallafall ordentligt när jag provade olika topar (prova byxor var ju lite lugnare). Det såg nog ganska roligt ut! Så klädbutiker, tycker ni kan "höja ribban" litegranna!

Nästan samma sak som när jag simmade igår. Eftersom jag inte har världens bästa kondition tog jag ofta en minipaus vid den grunda delen. Det var bara det att vattnet var väääldigt grunt där. Och här var det inte fråga om blyghet. Mera frusenhet. Är illa kallt att sticka upp för mycket ur vattnet i längden. Alltså fick jag även där knäa ordentligt.

Fint.

Här är några andra ingredienser från dagen;

Oväntat besök
En våt och blåsig promenad
Delad pizza
Let´s Dance-Premiär
Busshållplatsupptäckter
Göra min städskrubb personlig-tankar
Parfymsniffande
Klänningsprovande
Spegeldans (inspirerad av Let´s dance förstås)

Blev drabbad av akut JMSK (JagMåsteShoppaKläder) i stigande styrka under dagen och tuffade ut på stan efter jobbet. Mötte påstridig försäljare som nästan knuffade in mig i provhytten. Men hittade mina nya godingar på Bikbok: En tajt mjuk ljusgul tröja med huva som både värmer och glädjer mig i dessa mörka januaridagar, och sedan ett par jättesköna jeans som bara kändes så bra!
Ni vet hur det kan vara med byxor, det kan vara svårt att hitta riktigt rätt ibland, det är alltid något som är fel. (För tajta, för lång gylf, konstig modell, för skumt tyg, för dyra, de putar ut på fel ställe (man vill ju inte se ut som en kille), för stora, för fel). Såvida inte man är begåvad med den där genomsnittliga svenssonkroppen som de flesta byxor verkar göras efter. 
Någon gång ibland inträffar dock det där gyllene ögonblicket då allt faller på plats.

She did it!
Efter att ha bott bara 5 min gångväg från en simhall i över ett år, lyckades jag äntligen ta mig dit!

Nu är jag behagligt trött och ska lägga mig!

Känner mig glad idag. Och outsägligt trött.
Är nöjd med att jag övervann frestelsen att köpa godis i affären nyss. Well done. (Måste ju tänka på tänderna.)
Klockan är inte sju än och jag vill bara sova. Hade egentligen tänkt ta lite styrketräning nu. Orkar jag det? Gäsp. Hmmm. Ska försöka. Tror jag.

Eller vila litegranna. Eller mycket.

När jag öppnade postpaketet med mobilen, låg där en snickers bland all skumgummi.

Normalt?

Gott.

Samma sak varje söndag kväll. Svår omställning till vardagsdygnsrytmen igen. Kunde inte somna i tid alls, sov ca 2 h i natt och kände mig som en zombie när jag tvingade mig att gå upp kl 06 imorse. Det var nog den värsta måndagsmorgonen på riktigt länge. Som tur är, är jag ganska garvad när det gäller sånt här och efter några timmar var det lugnt. No problems!

Blev glad när jag fick sms om att min mobil anlänt. Yes. Nu ligger den och blir uppladddad, skönheten. Ska kanske hinna tanka den med lite musik till imorgon.

Den senaste topplistan över vad som förgyller mitt liv just nu:

Vägen till Avonlea. Denna underbara serie som gick på TV för lääänge sen och som min morfar var underbar nog att spela in, går nu för fullt hos mig. Minst ett avsnitt varje dag. Jag är stolt innehavare av vhsband med ca 60 avsnitt! För er som inte är lyckligt lottade nog att ha sett serien kan jag berätta att det är mysiga idylliska gammaldags avsnitt i stil med miljön i "Anne på grönkulla", alltså utspelad på sekelskiftet på landet.  Allt andas harmoni och är charmigt och genomrekorderligt, så fjärran från Big Brother man kan komma, så jag vill inget hellre än krypa under en mjuk filt, gnaga på nåt gott och se avsnitt efter avsnitt.  

Snö. Ja den lyser fortfarande med sin frånvaro. Och kanske just därför längtar jag så otroligt tills den börjar dala ner från himlen. Jag drömmer om fina vinterdagar, då husen ligger inbäddade i mjuk snö, nätterna inte är riktigt lika mörka och det knarrar under kängorna när man går. Minnena från förra januari är väldigt fina. Jag kommer ihåg hur snöplogarna körde omkring på vägarna och själv satt jag och målade tavlor till Lalehs stämma.
Även om det naturligtvis blir en massa snökaos i trafiken och det blir betydligt svårare för mig att köra soporna till det utomhusbelägna soprummet på jobbet så..... det är värt det!!

Musik. Det är härligt när jag hittar en sån där låt som ger mig den där glimten i ögat. Som nu när jag lyssnar på "I believe" med DJ Bobo. (Du kanske rynkar på din fina näsa över denna fåniga eurotechno, men du ska veta.. glad musik som den här gör minst lika stor skillnad i världen som några deppiga hypernyanserade rader av nån sofistikerad singersong-writer.)

Advokado. Den smakar inte så jättemycket. Men jag känner mig glad över att kunna räkna med den i min matlagning nuförtiden. Dessutom är den nyttigt fet och passar utomordentligt i en smal människas kost.

Resabort-tankar. Blir riktigt sugen när jag vart inne på Wings sida. (Som är en riktigt hyvens sida designmässigt. Underbart typsnitt! Det smälter som smör i solsken.) Jag kanske inte reser bort under den närmsta framtiden, måste spara ihop lite pengar först men... det är härligt att tänka på!!
Nu när det är mörkt och vinter i landet, känns det helt surrealistiskt att tänka på hur det skulle kännas att lata mig vid en pool, se det blågröna vattnet, känna solens strålar.... oh boy.

Ljuset. Det har ju nyss vänt. Men det är på väg! Sakta men säkert kommer det bli ljusare och ljusare! Som den ljusdyrkare jag är, ser jag till att gå små promenader mitt på dagen för att kunna uppleva det lilla ljus som finns just nu.

Min mobil som är på väg till mig snart!

Plugga. Till exempel historia eller tyska glosor. Why not!

Träna. Fick hålla i mig idag, så att jag inte hoppa ut och joggade idag med. Musklerna måste ju få vila åxå!

Nån av de puckon som bor i mitt hyreshus snodde min tvättid. (Och hade desutom hängt på ett extra hänglås på tvättstugedörren så jag inte hade en chans) Jag som verkligen behövde tvätta så grymt mycket!!!
Detta gjorde mig sur och negativ för större delen av dagen. "Det var ju bara en tvättid", kanske du tänker. Helt rätt! Inget att sura över i längden. Inte mer än nån kvart egentligen. Men så funkar inte alltid den mänskliga naturen. När man väl börja sura kan det vara svårt att sluta. Lite senare under dagen satt jag på söndagsmöte och var negativ till i princip allt. ("Varför måste vi sitta i den här lokalen? Det är ju helt galet. Haha, mötesledaren pratar om hur trevligt det är att komma varandra lite närmre, ja just det, ihopfösta som boskap! Jätteroligt! För att inte tala om sånna fåniga saker som när man blir uppmanade att hälsa på grannen mittemot. Ja! Käckt. Äum. Och nu ska vi resa oss upp allihopa på en gång. Som om jag skulle känna för det." Osv osv)
Jag riktigt kände hur dum och fånig jag var. Och allt som krävs är en spark i baken för att bli lite mer positiv. Och trots att jag så väl vet det, är det ändå svårt på något sätt. Jag antar att en del av mig gillar litegranna att sitta och tycka synd om mig själv och racka ner på allt och alla. Även om det tar en hel del negativ energi, är det ganska bekvämt.
Som tur var, slutade jag efter ett tag. Helt omedvetet måste jag erkänna. Vet inte hur det gick till.

Lördag förmiddag. Inte tokigt alls!
Har sovit ut och nyss tagit en joggingtur. Om sanningen ska fram, blev det väl mycket mer promenad än joggande.
Såhär efter nyåret är det ju ganska naturligt att känna att man vill bli nyttigare och ta hand om sig själv ännu mer. Tex börja träna. Och då är det betydligt viktigare att göra något och försöka få in en rutin, än att man tar ut sig själv till max varje gång. Det är min filosofi.
Nu ska jag gå och göra lunch, potatis mos och chorizokorv. Det blir premiär för den makapären jag fick i julklapp, som man pressar mos med (Vad nu en sådan kan tänkas heta?). Spannend. 

Och just det, ingen mobil kom igår. Men jag blev inte så besviken ändå. Kommer ju om nåra dagar!

Tänk va härligt. Snart är det helg.
Det är ju samma sak varje vecka, ändå kan jag inte sluta fascineras. De fem arbetsdagarna är alltid tillräckligt många för att det ska kännas som ett mirakel av första klass att få sova ut hur länge jag vill på morgonen.

Ikväll ska jag äntligen beställa ny mobil (drällde ju den förra i vattenhinken). Finns otroligt många företag att välja mellan. Längtar tills jag får den. Den kommer vara underbart svart.

Svart. Svart.

Det är nåt speciellt med optiker, de är alltid så trevliga och artiga. Min favo är den optiker jag har nu, han måste ha passerat pensinsåldern för länge sen men är ytterligt glad och skämtsam. Man blir glad bara av att träffa honom. Idag när jag skulle dit på undersökning fick jag en annan (läs: lite mer normal) optiker. Attans.

En av mina gäster under min lilla mininyårsfest hos mig kommenterade min inredning. Jag blev verkligen glad av att hon, som inte känner mig superväl, kunde se på min lägenhet att jag gillar inredning.
"Man ser det på en del detaljer, som inte vanliga människor annars skulle gjort."

Ungefär så sa hon. Hihi. I like it.

Nu är nyårsafton över.
När vi såg på alla fyrverkerier stod regnet nästan som spön i ansiktet. Men även om vinden fortfarande viner vilt runt knutarna, känner jag mig ändå glad. Nu när det är nytt år vet jag att nya tider stundar, förr eller senare. Det kommer bli ljusare! Och nån gång borde det väl ändå snöa åxå. Ser fram emot det.

Har tillbringat kvällen i trevliga vänners sällskap här hos mig. Kvällen blev riktigt riktigt trevlig just på grund av dessa tre fina människor jag var med. Och så för att jag själv säkert drog mitt strå till stacken ;) Jag tror jag var en småsprallig värdinna?

Vi gick laget runt och alla skulle säga hur deras år varit. Då slog det mig att jag inte hade en aning. Alltså jag brukar sällan tänka årsvis annars, därför hade jag inte reflekterat över det innan och blev lite ställd av frågan, trots att det torde vara en ganska vanlig sådan under en sådan här afton.