Wonderwoman

Idag hände något ovanligt på frukostrasten på jobbet. En av mina arbetskollegor bröt ihop och berättade att en släkting till henne är döende i cancer. Jag kände en så stark empati inom mig att jag gav henne en kram. Alla satt som fastfrusna, liksom tagna på sängen av ett så ovanligt beteende i en värld där alla har eller borde ha, skinn på näsan och där alltför snällt beteende definieras som onödigt daltande. Trots att jag kände mig frustrerad att jag inte kunde göra/säga något som hjälpte henne mer, så kände jag mig samtidigt ändå nöjd att ha fått gjort något iallafall. Det är inte så lätt att veta vad som är bäst att göra, när det handlar om tuffa saker som sorg eller död.
Konstigt att ett sånt beteende, att ge nån en kram/ lite extra omsorg, ska vara en så ovanlig företeelse på jobbet? Jag är säkert lite ego ibland, men dom gångerna då jag känner Guds kärlek inom mig och får vara lite av Hans utsträckta hand gentemot andra, känns väldigt bra. Mer äkta kärlek på jobbet!