Min egen soluppgång
Nu är jag här igen, efter några dagars tystnad.
Det har varit några riktigt jobbiga arbetsdagar och nu senast en jätteskön behövlig helg. Har verkligen känt mig tilltufsad och tillplattad och hängig.
Var rädd att denna söndagskväll skulle vara full av ångest inför veckan men det har inte blivit så riktigt.... Jag var på ett möte i kyrkan (känns alltid så skönt bara att vara i den ljuvliga atmosfären som uppkommer när människor som älskar Gud, samlas) och efteråt hade (och har) jag fortfarande en lovsångsmelodi mjukt klingande i själen, som en länk mellan mig och Gud.
Och för första gången på otroligt länge, var det ljust när jag åkte hemåt. Kanske det medverkade till att jag kände ett inre ljus inom mig. Och vetskapen att min framtid är ljus, vad som än händer i denna värld, växte fram. Som att känna sin egen personliga soluppgång inom sig.
Jag känner mig orolig, spänd, bävande, förvirrad och väldigt vilsen, för jag vet inte hur jag ska agera i eventuella svårigheter jag kommer i. Jag har faktiskt ingen aning, för det känns som om alla val är svåra och bär sitt pris och det är inte alltid lätt att lita på sitt eget hjärta.
Men... Gud låter solen gå upp för mig, Han välsignar mig och ger mig nåd när Han ser på mig. Jag ber att Han ska ge mig kraft att vara glad och positiv och generös mot omgivningen, men även modig och stark som ett lejon.
Det har varit några riktigt jobbiga arbetsdagar och nu senast en jätteskön behövlig helg. Har verkligen känt mig tilltufsad och tillplattad och hängig.
Var rädd att denna söndagskväll skulle vara full av ångest inför veckan men det har inte blivit så riktigt.... Jag var på ett möte i kyrkan (känns alltid så skönt bara att vara i den ljuvliga atmosfären som uppkommer när människor som älskar Gud, samlas) och efteråt hade (och har) jag fortfarande en lovsångsmelodi mjukt klingande i själen, som en länk mellan mig och Gud.
Och för första gången på otroligt länge, var det ljust när jag åkte hemåt. Kanske det medverkade till att jag kände ett inre ljus inom mig. Och vetskapen att min framtid är ljus, vad som än händer i denna värld, växte fram. Som att känna sin egen personliga soluppgång inom sig.
Jag känner mig orolig, spänd, bävande, förvirrad och väldigt vilsen, för jag vet inte hur jag ska agera i eventuella svårigheter jag kommer i. Jag har faktiskt ingen aning, för det känns som om alla val är svåra och bär sitt pris och det är inte alltid lätt att lita på sitt eget hjärta.
Men... Gud låter solen gå upp för mig, Han välsignar mig och ger mig nåd när Han ser på mig. Jag ber att Han ska ge mig kraft att vara glad och positiv och generös mot omgivningen, men även modig och stark som ett lejon.
Kommentarer:
Trackback