Nejtack
Är det nån mer än jag som översvämmas av erbjudanden och envisa försäljare? Ibland blir det bara för mycket.
När jag går av spårvagnen på morgonen står tidningsutdelarna beredda. Om jag lyckas ta mig förbi den första anstormningen kommer nästa. Jag går uppför en trappa och ser hur tidningsutdelarna däruppe står och spejar och stretchar för att på bästa möjliga vis sticka till mig en tidning innan jag hunnit säga huj. När jag går uppför trappan, intalar jag mig själv att jag inte behöver någon tidning, jag behöver inte. jag ska inte.. Jag ska bara gå förbi, jag ska säga nejtack. Artigt men bestämt. Men precis när jag kommer fram händer det nåt mystiskt och jag finner mig själv gåendes vidare med en tidning i näven. Om jag inte passar mig, blir jag pålassad flera tidningar i famnen på väg till jobbet, som jag vet att jag aldrig kommer hinna läsa.
För att inte tala om alla försäljare och dylika som dyker på en i stan. Det kan handla om behjärtansvärda ändamål eller om mobilabbonemang. Nu är det så att jag har stor respekt för dessa människor som har detta som sitt jobb. Att timme ut och timme in, stå och försöka vara käck och glad och försöka få dessa tröga människor att köpa något. Det kan inte vara lätt! Och jag gör det inte lättare för dom heller.
Men att hela tiden bli pådykt av människor på detta viset gör att jag blir så trött på det hela och avtrubbad. Nu för tiden säger jag bara nejtack och inte ett ord mer för då är det kört. Sedan får jag en svans av förtretade försäljare efter mig och försäljare som tycker jag är en kall egoidiot som inte vill donera en hundralapp till cancerfonden.
Men. Ärligt talat. Det struntar jag i! Jag känner mig själv och vet vilket stort hjärta jag har. Jag måste inte bevisa det för främlingar. Och även om empati är livsviktigt i denna hårda värld, gäller det att skydda sig själv också. Om jag engagerade mig i allt skulle mitt hjärta bli helt utslitet i förtid.
Därför försöker jag istället göra det lilla jag kan i vardagen, det som känns bra. Men när jag blir påhoppad av en massa uppmaningar och erbjudanden då känns det skönt att säga nej. Ansvaret för hela denna värld ligger inte bara på mina axlar. Det kommer det aldrig att göra.
En annan irriterande företeelse som passar i det här utlägget är alla dessa intervjuare som dyker upp som ogräs i snart alla bussar/spårvagnar. Jag sitter där i bussen, väldigt trött efter arbetsdagen och längtar efter att få komma hem. Jag kanske inte känner mig det minsta social och så kommer det en främmande person fram och undrar om dom kan ställa några frågor till mig om min resväg. Varje gång det händer har jag ett stenhårt "nejtack" i beredskap. Det börjar nästan bli en principsak. "Men det är bara några korta enkla frågor", brukar intervjuaren säga med ett häpet skratt och tycka att jag är lite konstig. "Det tar bara någon minut." NEJTACK, säger jag lika bestämt och personen får söka vidare. För det spelar ingen roll om det bara är några frågor. Jag har bara inte lust att bli pådykt av någon främling på det sättet!
Däremot kan det ibland vara riktigt trevligt om man nån gång ibland börjar småprata med personen som råkar sitta bredvid en på bussen. Men då är det för man känner för det!! Och inte blir "tvingad".
Stooor skillnad. Inse den, människor.
När jag går av spårvagnen på morgonen står tidningsutdelarna beredda. Om jag lyckas ta mig förbi den första anstormningen kommer nästa. Jag går uppför en trappa och ser hur tidningsutdelarna däruppe står och spejar och stretchar för att på bästa möjliga vis sticka till mig en tidning innan jag hunnit säga huj. När jag går uppför trappan, intalar jag mig själv att jag inte behöver någon tidning, jag behöver inte. jag ska inte.. Jag ska bara gå förbi, jag ska säga nejtack. Artigt men bestämt. Men precis när jag kommer fram händer det nåt mystiskt och jag finner mig själv gåendes vidare med en tidning i näven. Om jag inte passar mig, blir jag pålassad flera tidningar i famnen på väg till jobbet, som jag vet att jag aldrig kommer hinna läsa.
För att inte tala om alla försäljare och dylika som dyker på en i stan. Det kan handla om behjärtansvärda ändamål eller om mobilabbonemang. Nu är det så att jag har stor respekt för dessa människor som har detta som sitt jobb. Att timme ut och timme in, stå och försöka vara käck och glad och försöka få dessa tröga människor att köpa något. Det kan inte vara lätt! Och jag gör det inte lättare för dom heller.
Men att hela tiden bli pådykt av människor på detta viset gör att jag blir så trött på det hela och avtrubbad. Nu för tiden säger jag bara nejtack och inte ett ord mer för då är det kört. Sedan får jag en svans av förtretade försäljare efter mig och försäljare som tycker jag är en kall egoidiot som inte vill donera en hundralapp till cancerfonden.
Men. Ärligt talat. Det struntar jag i! Jag känner mig själv och vet vilket stort hjärta jag har. Jag måste inte bevisa det för främlingar. Och även om empati är livsviktigt i denna hårda värld, gäller det att skydda sig själv också. Om jag engagerade mig i allt skulle mitt hjärta bli helt utslitet i förtid.
Därför försöker jag istället göra det lilla jag kan i vardagen, det som känns bra. Men när jag blir påhoppad av en massa uppmaningar och erbjudanden då känns det skönt att säga nej. Ansvaret för hela denna värld ligger inte bara på mina axlar. Det kommer det aldrig att göra.
En annan irriterande företeelse som passar i det här utlägget är alla dessa intervjuare som dyker upp som ogräs i snart alla bussar/spårvagnar. Jag sitter där i bussen, väldigt trött efter arbetsdagen och längtar efter att få komma hem. Jag kanske inte känner mig det minsta social och så kommer det en främmande person fram och undrar om dom kan ställa några frågor till mig om min resväg. Varje gång det händer har jag ett stenhårt "nejtack" i beredskap. Det börjar nästan bli en principsak. "Men det är bara några korta enkla frågor", brukar intervjuaren säga med ett häpet skratt och tycka att jag är lite konstig. "Det tar bara någon minut." NEJTACK, säger jag lika bestämt och personen får söka vidare. För det spelar ingen roll om det bara är några frågor. Jag har bara inte lust att bli pådykt av någon främling på det sättet!
Däremot kan det ibland vara riktigt trevligt om man nån gång ibland börjar småprata med personen som råkar sitta bredvid en på bussen. Men då är det för man känner för det!! Och inte blir "tvingad".
Stooor skillnad. Inse den, människor.
Kommentarer:
Trackback