Konsten att vara lycklig
En gång berättade jag om mina olika medieutbildningar för några på jobbet. "Men!" utbrast en av dom nästan förskräckt. "Då borde du ju inte vara här." Genast började hon promota några filmföretag i närheten.
Nu har jag ju ifs aldrig gillat att städa och jag vet mer än väl att det bara är en tillfällig vänteplats för något bättre. Men jag blir ändå lite irriterad över denna trångsynthet. Tänk om städningen hade vart mitt drömjobb?
Och varför skulle jag promt bli lyckligare om jag hade ett hypat jobb i det jag utbildat mig till? För jag tror att dom där drömjobben som kan verka så häftiga med hög lön och status, också innebär stort ansvar, engagemang, massor av övertid och för att inte tala om all press som ligger på ens axlar och stressen att hinna prestera något riktigt bra innan deadline. Och den bästa vägen för att kunna komma dit kan vara att börja lågt, så som jag gjort. Ett steg i sänder.
Men jag har också upptäckt att ett städjobb inte bara behöver vara en vänteplats på något roligare. Det är nu och här jag kan njuta av livet. Och jag kan lära mig väldigt mycket redan idag. Jag hade aldrig trott att det fortfarande skulle kunna vara utvecklande när jag nu jobbat nästan 1,5 år inom området. Men det är det! Jag har mål att sträva efter, jag vill bli noggrannare och kunna hantera stress ännu bättre.
Därför blir jag lite lack när folk som hör om mina utbildningar/bakgrund direkt försöker skuffa in mig i en viss fåra. Folk som börjar rabbla upp olika företag som "sysslar med film" (ofta förstår de inte ens exakt vad jag utbildat mig till utan tror bara att dom vet) och försöker pusha mig att kontakta dom. Och om jag tvekar så tror dom jag är blyg. Dom lyssnar inte ens på vad jag verkligen vill.
En annan gång nämnde jag att jag gillade att skriva. Personen jag pratade med sa: "Då kan inte det här vara rätt jobb för dig." Visst kan det vara jättehäftigt att få jobba med något riktigt intressant, något man har passion för. Men.. för i hela friden.. om jag skulle kräva ett jobb som innehöll alla mina intressen så skulle jag aldrig få ett jobb. För ett sånt jobb existerar inte. Och det är inte så jag vill ha det. Vissa intressen är helt enkelt roligare att ha som hobby. Om vi tar tex skrivandet så skulle det ge helt andra perspektiv om jag gjorde det professionellt. Dels skulle jag få helt andra krav på mig, jag skulle bli tvungen att göra en massa saker för att andra bestämt det, inte följa mina egna idéer. Dessutom skulle jag kanske bli omgiven av andra som är duktiga på att skriva och då skulle jag inte känna mig lika duktig längre.
Som tur är, så är inte det viktigaste att följa en viss mall. Livet är underbarare än så! Jag tror man kan finna lyckan på de mest oväntade ställen, om man bryr sig om att titta efter.
Nu har jag ju ifs aldrig gillat att städa och jag vet mer än väl att det bara är en tillfällig vänteplats för något bättre. Men jag blir ändå lite irriterad över denna trångsynthet. Tänk om städningen hade vart mitt drömjobb?
Och varför skulle jag promt bli lyckligare om jag hade ett hypat jobb i det jag utbildat mig till? För jag tror att dom där drömjobben som kan verka så häftiga med hög lön och status, också innebär stort ansvar, engagemang, massor av övertid och för att inte tala om all press som ligger på ens axlar och stressen att hinna prestera något riktigt bra innan deadline. Och den bästa vägen för att kunna komma dit kan vara att börja lågt, så som jag gjort. Ett steg i sänder.
Men jag har också upptäckt att ett städjobb inte bara behöver vara en vänteplats på något roligare. Det är nu och här jag kan njuta av livet. Och jag kan lära mig väldigt mycket redan idag. Jag hade aldrig trott att det fortfarande skulle kunna vara utvecklande när jag nu jobbat nästan 1,5 år inom området. Men det är det! Jag har mål att sträva efter, jag vill bli noggrannare och kunna hantera stress ännu bättre.
Därför blir jag lite lack när folk som hör om mina utbildningar/bakgrund direkt försöker skuffa in mig i en viss fåra. Folk som börjar rabbla upp olika företag som "sysslar med film" (ofta förstår de inte ens exakt vad jag utbildat mig till utan tror bara att dom vet) och försöker pusha mig att kontakta dom. Och om jag tvekar så tror dom jag är blyg. Dom lyssnar inte ens på vad jag verkligen vill.
En annan gång nämnde jag att jag gillade att skriva. Personen jag pratade med sa: "Då kan inte det här vara rätt jobb för dig." Visst kan det vara jättehäftigt att få jobba med något riktigt intressant, något man har passion för. Men.. för i hela friden.. om jag skulle kräva ett jobb som innehöll alla mina intressen så skulle jag aldrig få ett jobb. För ett sånt jobb existerar inte. Och det är inte så jag vill ha det. Vissa intressen är helt enkelt roligare att ha som hobby. Om vi tar tex skrivandet så skulle det ge helt andra perspektiv om jag gjorde det professionellt. Dels skulle jag få helt andra krav på mig, jag skulle bli tvungen att göra en massa saker för att andra bestämt det, inte följa mina egna idéer. Dessutom skulle jag kanske bli omgiven av andra som är duktiga på att skriva och då skulle jag inte känna mig lika duktig längre.
Som tur är, så är inte det viktigaste att följa en viss mall. Livet är underbarare än så! Jag tror man kan finna lyckan på de mest oväntade ställen, om man bryr sig om att titta efter.
Kommentarer:
Trackback