Ovetskapens salighet
Satt med gänget på jobbet en rast igår och vi började prata om äckliga saker, typ nån som har upptäckt larver i en clementin och vad gelatin egentligen består av.
Det här är verkligen ett tema som kan liva upp den segaste konversation. Plötsligt liksom lyser alla upp och börjar nästan prata i munnen på varandra och kan knappt vänta med att berätta om allt motbjudande man hört. Konstigt så det kan vara.
Det är som nån slags hatkärlek. Man genomfors av rysningar och skäller på varandra hur den eller den personen kan berätta nåt så vedervärdigt. Samtidigt som man vill höra mer. Alla hojtar hela tiden "Sluta! Jag vill inte veta!" Men ingen menar riktigt allvar med det.
Fast jag vet inte riktigt om jag så ofta tillhör dom som vill höra mer. Jag vill allra helst hålla för öronen. Det skönaste är att inte veta om sånt där. Jag vill kunna fortsätta äta korv och frossa i godis. Ibland är det lika bra att inte veta vart saker kommer ifrån. Sålänge det inte är något ohälsosamt förstås.
Kan lyckan vara att inte veta för mycket ibland?
Det här är verkligen ett tema som kan liva upp den segaste konversation. Plötsligt liksom lyser alla upp och börjar nästan prata i munnen på varandra och kan knappt vänta med att berätta om allt motbjudande man hört. Konstigt så det kan vara.
Det är som nån slags hatkärlek. Man genomfors av rysningar och skäller på varandra hur den eller den personen kan berätta nåt så vedervärdigt. Samtidigt som man vill höra mer. Alla hojtar hela tiden "Sluta! Jag vill inte veta!" Men ingen menar riktigt allvar med det.
Fast jag vet inte riktigt om jag så ofta tillhör dom som vill höra mer. Jag vill allra helst hålla för öronen. Det skönaste är att inte veta om sånt där. Jag vill kunna fortsätta äta korv och frossa i godis. Ibland är det lika bra att inte veta vart saker kommer ifrån. Sålänge det inte är något ohälsosamt förstås.
Kan lyckan vara att inte veta för mycket ibland?
Kommentarer:
Trackback