Wonderwoman

Nån av de puckon som bor i mitt hyreshus snodde min tvättid. (Och hade desutom hängt på ett extra hänglås på tvättstugedörren så jag inte hade en chans) Jag som verkligen behövde tvätta så grymt mycket!!!
Detta gjorde mig sur och negativ för större delen av dagen. "Det var ju bara en tvättid", kanske du tänker. Helt rätt! Inget att sura över i längden. Inte mer än nån kvart egentligen. Men så funkar inte alltid den mänskliga naturen. När man väl börja sura kan det vara svårt att sluta. Lite senare under dagen satt jag på söndagsmöte och var negativ till i princip allt. ("Varför måste vi sitta i den här lokalen? Det är ju helt galet. Haha, mötesledaren pratar om hur trevligt det är att komma varandra lite närmre, ja just det, ihopfösta som boskap! Jätteroligt! För att inte tala om sånna fåniga saker som när man blir uppmanade att hälsa på grannen mittemot. Ja! Käckt. Äum. Och nu ska vi resa oss upp allihopa på en gång. Som om jag skulle känna för det." Osv osv)
Jag riktigt kände hur dum och fånig jag var. Och allt som krävs är en spark i baken för att bli lite mer positiv. Och trots att jag så väl vet det, är det ändå svårt på något sätt. Jag antar att en del av mig gillar litegranna att sitta och tycka synd om mig själv och racka ner på allt och alla. Även om det tar en hel del negativ energi, är det ganska bekvämt.
Som tur var, slutade jag efter ett tag. Helt omedvetet måste jag erkänna. Vet inte hur det gick till.