Sväva mot solen
Jag stod på ett berg förut. Himlen var blå och jag vände ansiktet mot solen, som för en gångs skull strålade härligt.
Det är så lätt att livet består av så mycket måsten. Jag måste hålla intensiv kontakt med alla mina vänner och bekanta, jag måste träna ofta, jag måste bli bättre på jobbet, jag måste hinna med alla projekt på fritiden, jag måste hinna med just den här bussen, jag måste städa oftare.....
Men egentligen.. i en del stunder av klarhet ser jag allt tydligare vad som är viktigt. Gud är solen som jag vänder mig mot. Det är det viktiga.
Det vi behöver är att sluta hålla fast oss krampaktigt och istället våga släppa allt. För solen lockar och strålar. Den pockar på vår uppmärksamhet. Det är modigt och förnuftigt att istället låta sig lyftas upp och dras närmare skenet och närheten av Honom. Varje steg närmare är ännu ljuvligare. Och det finns inget slut.
Men det allra bästa är när jag inser att det är Han som håller mig svävande och på väg. Det är inte jag.
Det är så lätt att livet består av så mycket måsten. Jag måste hålla intensiv kontakt med alla mina vänner och bekanta, jag måste träna ofta, jag måste bli bättre på jobbet, jag måste hinna med alla projekt på fritiden, jag måste hinna med just den här bussen, jag måste städa oftare.....
Men egentligen.. i en del stunder av klarhet ser jag allt tydligare vad som är viktigt. Gud är solen som jag vänder mig mot. Det är det viktiga.
Det vi behöver är att sluta hålla fast oss krampaktigt och istället våga släppa allt. För solen lockar och strålar. Den pockar på vår uppmärksamhet. Det är modigt och förnuftigt att istället låta sig lyftas upp och dras närmare skenet och närheten av Honom. Varje steg närmare är ännu ljuvligare. Och det finns inget slut.
Men det allra bästa är när jag inser att det är Han som håller mig svävande och på väg. Det är inte jag.
Kommentarer:
Trackback