Wonderwoman

Såg på American Idol igår kväll. Förutom att det är mer knäppisar med, är det ganska likt Sveriges version. Jag slås ännu en gång av hur alla extremt dålig självinsikt dessa människor som ansöker har. Endast ett fåtal har talang nog att vara med. Resten av alla är så in i nordens självsäkra och talar naturligtvis om för alla i närheten på ett sånt där typiskt amerikanskt vis att de kommer vinna hela skiten. Och så visar det sig att dom inte kan ta en ton.
Jag förstår inte varför dom går på audition överhuvudtaget. Själv vet jag att jag skulle bli stekt av juryn, så jag går inte. Jag kan heller inte förstå hur dessa människors kompisar kan uppmuntra dom att gå på audition. Lite taskigt nästan. Visst ska man uppmuntra sina vänner att testa, att våga. Men om jag skulle få för mig att jag hade världens bästa sångröst, skulle jag önska att någon hejdade mig (på ett snällt, fint sätt) innan jag skämde ut mig totalt inför svenska folket.

Men Idol handlar förstås inte främst om att sjunga. Alla längtar så efter mer bekräftelse och uppmärksamhet. Och då blir det lätt att vilja bli en artist, nån folk ser upp till.